För exakt tio år sedan när jag skulle springa "skoljoggen" så kom pappa till min skola och sa att farfar var död. Vadå död? Tänkte jag farfar kommer ju alltid finnas, min farfar kan ju inte bara vara borta. Som 6:åring förstod jag inte vad som hade hänt. Visst hade farfar bara mått sämre och sämre men han kan ju inte försvinna, eller?

  Jag fattade inte förens efter ett eller två år att farfar var helt borta. Det var också då jag grät riktigt ordentligt över det. För när alla satt och grät på begravningen så fatta de jag inte vad som hade hänt riktigt. Jag försökte nämligen muntra upp alla. Ingen fick va ledsen! Men det gick sådär.

 

Nu ska jag dit och jag har redan tårar i ögonen!